Hjärnan sparar energi när vi är tillsammans med andra

Följande är baserat på Agneta Lagercrantz artikel i Svenska Dagbladet.

Tillgången till andra människor förändrar hur hjärnan arbetar.

Att hjärnan är gjord för att ha folk omkring sig – det är James Coan säker på. Det är som om den ”vet” att våra närmaste är beredda att dela på omvårdnadsbehov, har gemensamma intressen och är ömsesidigt beroende.

– Hjärnan tror att det är färre problem som ska lösas när det finns människor i ens närhet – och tvärtom om man är ensam. Då är det som att gå med tung ryggsäck inför vilken ansträngning som helst.

Varför effekten av nära relationer är energibesparande vet forskarna ännu inte, men spekulerar i att det handlar om att sprida risker och dela på arbetsbördor.

Riskspridning, tror forskarna, kan vara ett av skälen till att mänsklig gemenskap spar energi för hjärnan.

Riskspridningsteorin utgår bland annat från en iakttagelse av strutsar, som ömsom måste ha huvudet sänkt för att få mat, ömsom höja upp det för att spana efter rovdjur. För varje struts som tillförs flocken behöver varje enskild individ höja huvudet färre gånger. Ändå ökar flockens totala vaksamhet som den kan utöva tillsammans och var och en får mer tid till att skaffa mat. Riskspridning, tror forskarna, kan vara ett av skälen till att mänsklig gemenskap spar energi för hjärnan.

Samtidigt tar hjärnan också in information om hur tillgivna de sociala resurserna är. Nära relationer betyder att man har tillgång till någon som kan tänkas använda sin energi för min skull – man bär varandras bördor.

– Vi har inte kunnat bekräfta exakt vilka nervkretsar det handlar om, men de som hör samman med att reglera känslor – vilket kostar energi – är mindre aktiva i sociala relationer.

– Tillgången på sociala resurser verkar ha en energisparande funktion, och är förmodligen en förutsättning för den mänskliga hjärnan, hävdar psykologiprofessor James Coan som på en konferens utanför New York i somras berättade om en ny teori för hjärnans egentliga ”default”, viloläge:

– När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.