när näring faller…
Ett av de mest spännande vetenskapliga rönen från senaste halvseklet har varit upptäckten av utbredda näringskaskader.
En näringskaskad är en ekologisk process som börjar på toppen av näringskedjan och tumlar hela vägen ner till botten.
Ett klassiskt och välkänt exempel är vad som hände i Yellowstone National Park i USA när vargar återinfördes 1995. Vargarna hade varit frånvarande i 70 år – antalet rådjur hade ökat kraftigt i Yellowstone Park och trots ansträngningar från människor att kontrollera rådjuren hade rådjuren lyckats äta upp nästan all växtlighet.
Vargarnas återkomst fick anmärkningsvärda effekter.
Först, naturligtvis, dödade de en hel del rådjur, men det var inte den största effekten. Mycket mer påtagligt och radikalt förändrade vargarna rådjurens beteende. Hjorten började undvika vissa delar av parken – de platser där de kan ha fångats lättast – särskilt dalar och raviner. Omedelbart började dessa platser återhämta sig. I vissa områden, femdubblades trädhöjden på bara sex år. Dalsidorna blev snabbt skogar av asp, sälg och poppel. Och så snart det hände, började insekter och fåglar flytta dit. Antalet sångfåglar och flyttfåglar började öka kraftigt.
Antalet bävrar ökade eftersom bävrar skapar artrika livsmiljöer av träden som blev vanliga. Bäverföda består främst av blad, bark, örter och vattenväxter. Bävern är, precis som vargar, skapare av ekosystem.
De skapar nischer för andra arter. Och dammarna de byggde i floderna skapade livsmiljöer för utter och bisamråtta och ankor och fiskar och reptiler och amfibier. Vargarna dödade även prärievargar och som ett resultat av det började antalet kaniner och möss stiga vilket innebar fler hökar fler vesslor fler rävar fler grävlingar. Korpar och örnar kom ner och kalasade på kadaver som vargarna hade lämnat. Björnar åt också av dessa kadaver. Det fanns även fler bär som björnarna kunde äta nu när buskarna återhämtade sig. Och björnarna förstärkte effekterna av vargarna genom att döda några av rådjurens kalvar.
Det som gör detta ännu mer intressant är att vargarna dessutom förändrade Yellowstones naturgeografi.
Den ökade växtligheten och trädens rotsystem minskade jordförlusterna (erosion) vid flodens kanter. Floderna började slingra sig mindre, fler pooler bildades av bävrar – vilket skapade perfekta livsmiljöer för vattenlevande djur och insekter. Växtligheten och skogarna på dalsidorna band samman jorden med sina rotsystem och gav skydd mot regn- och vinderosion samtidigt som de var perfekta livsmiljöer för skogslevande djur, svamp och insekter.
Valar skapar ekosystem och påverkar klimatet
En annan näringskaskad är valarna vars avföring ger näring till alger. Algerna tar upp stora mängder koldioxid från atmosfären och avger stora mängder syre. Algerna äts av djurplankton som äts av kräftdjur (krill) och småfisk, vilka äts av större vattenlevande djur som exempelvis valar.
Valarna befinner sig i perioder på stora djup men simmar upp till ytan när de bajsar – dels gödslar de haven med kväve, fosfor och järn – dels blandar de havsvattnet. Före den intensiva valjakten gav valarnas blandning av havens djup- och ytskikt lika stor effekt som vinden och vågorna.
Även elefanter skapar ekosystem
Forskarnas arbete pekar på att förlusten av elefanter som sprider frön med sin spillning, ökar risken för utrotning av träd mer än tio gånger under en 100-årsperiod.
Forskarna upptäckte även att träd som vuxit upp efter att ha passerat en elefantmage blir starkare och friskare. Frön som spridits med hjälp av den ”ekologiska bakelsen” från djuret, får helt enkelt bättre förutsättningar.
Elefanten har länge varit viktig som spirituell, kulturell och nationell symbol i Thailand. I början av 1900-talet var elefanterna mer än 100 000 till antalet. I dag finns bara cirka 2 000 elefanter kvar i Thailand.
WWF – Tjuvjakt på elefanter en katastrof även för skogarna
Fler exempel på näringskaskader
- Kelp är en typ av stora brunalger som är flytande med hjälp av luftfyllda fickor. De växer upp till vattenytan. I kelp skogarna utanför Amerikas ostkust äter havsuttrar sjöborrar och sjöborrar äter kelp. I områden där havsuttrarna har jagats till utrotning, har sjöborrarna blivit så många att kelp populationer minskar.
Kelp skogar är hem för ett brett spektrum av havsdjur – uttrar, sjöborrar, ostron, fåglar, fiskar, maneter, bläckfisk, kräftdjur, musslor, havssvampar, anemoner, m.m.
- I Eel River, i norra Kalifornien, äter regnbågslax och mört, fisklarver och rovinsekter. Dessa mindre rovdjur jagar mygglarver, som livnär sig på alger. Avlägsnande av de större fiskarna ökar överflödet av alger och leder till kraftig algblomning.
Regnskogens spöken
Megafaunans utdöende sammanfaller tidsmässigt med människans spridning över kontinenten.
Mänskligheten har varit en ekologisk katastrof de senaste 40 000 åren. Homo Sapiens utrotade hälften av planetens stora landlevande djur innan människan började med jordbruk för 10 000 år sedan.
Exempelvis utrotades:
23 av 24 större pungdjur i Australien,
34 av 47 stora däggdjur i Nordamerika,
50 av 60 stora däggdjur i Sydamerika.
Liknande artutrotningar skedde i Europa, Asien, Nya Zeeland, Kuba, Madagaskar, Hawaii och tusentals andra öar. Alla dessa artutrotningar skedde relativt kort efter människans ankomst. En av få platser som undvek utrotning var exempelvis Galapagosöarna, av den enkla anledningen att de förblev obebodda av människor fram till 1800-talet. Afrika klarade sig hyfsat bra kanske tack vare att människan alltid varit där.
(Uppgifter ovan är hämtade från boken ’Sapiens : en kort historik över mänskligheten’ av Yuval Noah Harari)
Vem är det som sprider jättefrukternas frön i dag? De stora växtätarna är ju utdöda sedan länge.
Forskning och Framsteg – Regnskogens spöken
Bli månadsgivare och hjälp WWF i deras arbete med att skydda naturen.
Alla arter är beroende av andra arter.
0